Tillbaka

Rätt att återinlösa av staten exproprierade markområden

16.06.2008

Omstruktureringen av Finlands försvar har under de tio senaste åren bl.a. lett till att av staten exproprierade markområden längs vår kust inte längre behövs för försvarsändamål. Samtidigt har statens ägarförvaltning reformerats så att byggnader och markområden ägs av Senatsfastigheter respektive Forststyrelsen.

I denna situation har flera representanter för de släkter som ägde områdena före tvångsinlösningen varit i kontakt med staten, såväl via Senatsfastigheter som försvarsministeriet. I en situation där staten inte längre behöver områdena för det ursprungliga ändamålet hävdar personerna i sin moraliska rätt att få återinlösa områdena eller delar av dem till ett pris som är lägre än gängse värdet. De områden det i första hand nu gällt finns på Enskär utanför Nystad, Berghamn i Houtskär samt Utö i Korpo. Initiativtagarna hänvisar också till fall de anser som åtminstone i viss mån parallella, som återlämnandet av markområden i Porkala till ägarna efter den s.k. parentesen och tvisten som gällde ön Kytö i Esbo, där området sist och slutligen kom tillbaka i en privat släkts ägo.

I de svar initiativtagarna fått på sina skrivelser hänvisas dels till att vår gällande lagstiftning inte känner till återinlösning av tvångsinlösta områden och dels till statens ägarprinciper, som inte gör det möjligt att överlåta fastigheter som med full äganderätt övergått i statens ägo till ett lägre pris än gängse värdet eller att föra särskilda förhandlingar med bara en part. Initiativtagarnas förslag om möten med statliga representanter har därför också avvisats.

Den prisstegring som skett är naturligtvis en faktor som skulle påverka eventuella förhandlingar och måste beaktas, men kan i sig inte vara hinder för att stifta en särskild lag som reglerar rätten till återinlösning. Detta konstateras också i en doktorsavhandling som lades fram vid Försvarshögskolan 2007 (Ove Enqvist).

I ett brevsvar till en av initiativtagarna den 22 april 2008 medger försvarsminister Jyri Häkämies, efter att ha konstaterat att försvarsministeriet efter statens fastighesförvaltningsreform inte längre har befogenhet i frågan, att gällande lagstiftning i sig inte hindrar att man beaktar tidigare ägares önskemål om att få tillbaka egendom. Sista ordet i frågan är alltså inte sagt men saken kräver aktivitet av regeringen, sannolikt i form av ändring av lagstiftningen.

Med hänvisning till det som anförs ovan får jag i den ordning 27 § riksdagens arbetsordning föreskriver ställa följande spörsmål till den minister som saken gäller:

Har regeringen för avsikt att sätta igång en lagberedning eller vidta andra åtgärder som gör det möjligt för tidigare ägarsläkter att återinlösa av försvarsmakten exproprierade områden som inte längre behövs för det ursprungliga ändamålet och om inte
vilken är huvudmotiveringen till regeringens negativa hållning?
Helsingfors den 16 juni 2008

Mikaela Nylander /sv

Till riksdagens talman

I det syfte som anges i 27 § i riksdagens arbetsordning har Ni, Herr talman, till den minister som saken gäller översänt följande skriftliga spörsmål SS 514/2008 rd undertecknat av riksdagsledamot Mikaela Nylander /sv:

Har regeringen för avsikt att sätta igång en lagberedning eller vidta andra åtgärder som gör det möjligt för tidigare ägarsläkter att återinlösa av försvarsmakten exproprierade områden som inte längre behövs för det ursprungliga ändamålet och om inte
vilken är huvudmotiveringen till regeringens negativa hållning?
Som svar på detta spörsmål anför jag följande:

På Utö har förvaltningen av statens egendom fördelats på Forststyrelsen, Sjöfartsverket och Senatfastigheter. Till den del Försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet har minskat sin verksamhet på ön, har Senatfastigheter försökt ordna statens fastighetsegendom bl.a. genom en delvis försäljning av fastighetsdelar i bolagets besittning till Korpo kommun och till öns företag samt till privata köpare enligt normala köpevillkor. Av de statliga aktörerna är för närvarande dock alltjämt bl.a. Försvarsmaktens enheter, Gränsbevakningsväsendet, Sjöfartsverket, Lotsverket Finnpilot, luftfartsmyndigheterna och Meteorologiska institutet aktivt verksamma på ön. Av dessa har åtminstone Finnpilot övervägt att t.o.m. utvidga sin verksamhet och därför är det inte sannolikt att staten i sin helhet avstår från sitt ägande på ön.

De markområden på ön Enskär i Gustavs kommun som tidigare användes av försvarsmakten har överförts från försvarsministeriet i Forststyrelsens besittning 2002. Efter att områdena frigjordes från Försvarsmaktens användning har de blivit en del av Natura-naturskyddsområdet Sexmilaren och man kommer alltså inte att avstå från dem. Sjöfartsverket och Finnpilot har också funktioner på ön. På samma sätt har de markområden i Berghamn i Houtskärs kommun som tidigare användes av försvarsmakten anvisats för naturskydd efter att områdena frigjordes från försvarsanvändning. Dessutom har Sjöfartsverket rätt att ha en förbindelsebåtsbrygga på området. Senatfastigheter har inte på någotdera stället statliga objekt i sin besittning.

Bestämmelser om inlösning av fast egendom har införts i form av en allmän lag, den s.k. inlösningslagen (603/1977). Principen är att privat egendom får lösas in när allmänt behov så kräver. Den som äger egendom som ska lösas in är dock berättigad att få full ersättning (inlösningsersättning) för ekonomiska förluster till följd av inlösen. Inlösen får dock inte verkställas, om inlösningens syfte kan uppnås lika lämpligt på något annat sätt eller om det men inlösningen förorsakar enskilt intresse är större än den nytta som den medför för allmänt intresse. Inlösningsersättningen utgörs av ersättning för föremål och ersättning för men samt av skadestånd. Utöver den allmänna lagen har för tryggandet av behoven av mark för landets försvar också stiftats en till innehållet snäv speciallag om inlösen av egendom för försvarsändamål (1301/1996). Inlösningsersättningen i denna lag fastställs enligt det s.k. högsta gängse priset som full ersättning.

I det skriftliga spörsmålet konstateras alldeles riktigt att den gällande inlösningslagstiftningen inte känner någon rätt till återinlösning av egendom som staten eller någon annan instans löst in redan en gång. När den inlösta nyttjanderätten inte längre behövs kan den dock på markägarens yrkande upphävas och då belastar den inte längre den fastighet som den stiftats för. I den inlösningslag som gällde tidigare har en sådan möjlighet till återinlösning i vissa fall ingått en viss tid, men lagen har upphävts redan 1978 då den nuvarande lagen trädde i kraft. En gång i tiden motiverades slopandet av möjligheten till återinlösning med att återinlösningar knappast alls hade ägt rum.

Besittningen av statens marker har i enlighet med statens fastighetsstrategi koncentrerats till Forststyrelsen och i fråga om byggda fastigheter till Senatfastigheter. Enligt strategin försöker man använda markegendom som inte längre behövs av statens ämbetsverk och inrättningar för statens övriga behov, och då beaktar man även övriga samhälleliga behov, t.ex. natur- och miljövård eller bostadsproduktion. Om inte heller några sådana behov finns säljer Senatfastigheter egendomen i fråga genom ett förfarande som behandlar alla köpare på ett jämlikt sätt.

Överlåtelser av fastigheter regleras av lagen om rätt att överlåta statlig fastighetsförmögenhet (973/2002, nedan överlåtelselagen). Enligt lagen får statlig fastighetsförmögenhet överlåtas, om överlåtelsen ska anses ekonomiskt ändamålsenlig eller om det finns särskilda skäl till överlåtelsen och det inte finns grundad anledning att behålla förmögenheten i statens ägo. Enligt lagen ska dock överlåtelsen göras till gängse pris eller mot gängse vederlag, om det inte finns särskilt vägande skäl för ett pris eller vederlag som är lägre än det gängse. För att säkerställa en likvärdig behandling av medborgarna görs överlåtelserna i regel efter offentliga anbudsförfaranden. Då säkerställs det samtidigt att principen om ett gängse pris tillgodoses. Samma verksamhetsmodell tillämpas också på fastighetsförmögenhet som kommit i statens ägo genom inlösning. Detta innebär att även genom nuvarande förfarande för överlåtelse av statlig fastighetsförmögenhet kan markägare som av en eller annan orsak blivit tvungen att överlåta sin markegendom till staten köpa tillbaka de områden som de överlåtit vid inlösningen genom frivilliga köp när områdena frigörs från statens behov.

Enligt överlåtelselagen kan överlåtelse ske mot ett vederlag som understiger det gängse värdet av särskilt vägande skäl. I motiveringen till lagen nämns som särskild vägande skäl bl.a. då vissa specialobjekt överlåts mot ett vederlag som är lägre än det gängse när förvärvaren, vanligtvis en kommun, en församling eller en sammanslutning som värnar om kulturarvet, åtar sig att ansvara för att ett objekt som skall bevaras blir skött, underhållet och visas för allmänheten. I praktiken kan fastighetsförmögenhet överlåtas mot ett vederlag som är lägre än det gängse också då förvärvaren är en kommun eller samkommun som behöver objektet för allmän bostadsproduktion, annat samhällsbyggande eller för allmänna rekreations- eller skyddsändamål.

Det finns alltså inte något behov av att ändra lagstiftningen på det sätt som föreslås i det skriftliga spörsmålet. Eftersom inlösningslagen utgår från ägarens rätt att få full ersättning för sin förlust finns det inte några allmänna grunder för den tanke på ett lägre överlåtelsevärde än det gängse värdet som tas upp i det skriftliga spörsmålet.

I motiveringen till det skriftliga spörsmålet hänvisas till återlämnandet av områdena i Porkala och Kytö i Esbo till sina tidigare ägare. Dessa kan dock inte jämföras med återlämnande av inlösta områden. Porkalaområdet har inte inlösts av privata personer, utan staten arrenderade i enlighet med villkoren i fredsavtalen området till Sovjetunionen och betalade skadestånd till de ägare som blev tvungna att avstå från nyttjandet av sina fastigheter. När arrendeavtalet upphörde ansåg den kommitté som undersökte frågan att områdena tillhörde staten, men när det fattades beslut om att återlämna områdena till sina tidigare ägare stiftades en egen lag om överlåtelsen, lagen om Porkalaområdets återförening (341/1956). Det måste dock noteras att som vederlag för återlämnandet av markerna var ägarna tvungna att återbetala de ersättningar de fått för att markerna togs ifrån dem.

I den rättsprocess som gällde Kytö i Esbo konstaterades att äganderätten till den ö som militären under den ryska tiden tagit i sin besittning hade kvarstått hos de ursprungliga stamfastigheterna och staten hade alltså inte alls ägade- eller besittningsrätt till ön. Med markägarna har det ingåtts avtal om hållande av anordningar och byggnader som hör till statens olika instanser mot ersättning på ön.

Helsingfors den 9 juli 2008

Finansministerns ställföreträdare,
Minister Jan Vapaavuori